Int Pr Yum-Bo’s Monsieur Marsipulami
Yum-Bo’s Monsieur Marsipulami ::..
Monsieur Marsipulami
Fyran. Fick snabbt namnet Mazzerati!! Kallas väl fortfarande det av både oss och Team Yum-Bos-gänget.
Och, han gjorde sig verkligen förtjänt av detta namn med sin framfart! Väggarna fungerade som velodromkurvor!!
En stor och rejäl herre med väldiga röstresurser. Pipskägg hade han också!! (.. lika som sin moster Indra). Mörkare röd än “trean” och med rejäla “spottar” så solid han var.
Hans prickar och röda färg, liksom en rejält lång svans gjorde det naturligt att döpa honom till Marsipulami. Har Ni sett honom??? En helfestlig tecknad rar figur som i serietidningar förnöjt en och annan. Jag ser framför mig Marsipulami vaktande en kull ungar med svansarna ihoptrasslade….., förhoppningsvis tillsammans med en röd vacker solid hona!
Tyvärr blev det inte så!
Amber, som han kallas i sin nya familj där han var kompis med två kattpojkar så olika SIA/ORI som bara möjligt - chincillaperser!!, visade friarfasoner allt för tidigt.
Hans familj bodde nära oss så vi hade stor glädje av att kunna hålla en regelbunden kontakt med honom.
På utställning tillsammans med broder Tompa blev han oftast den som bedömdes som 1:a av dem.
Han har också lyckats bli Bästa korthår hane 6-10, i Halmstad, 1999. När han därefter tävlade som kastrat så konkurrerade han inte längre med bror sin om certifikaten, men om t ex titeln bästa korthår kastrat hane bl a med Bruno! Det var dock mycket nära på hans sista utställning att han lyckades konkurrera ut storebror!
Amber flyttade tillsammans med “unge herrn” i familjen till en egen lägenhet och kom att sakna sina långhåriga kompisar och visa detta högljutt.
I sin förtvivlan över Ambers längtan efter sällskap vände sig “unge herrn” till oss och bad om hjälp. Tompa som i det läget var kastrerad och börjat trakassera sin äldre syster fick då prova på att bli sällskap till Amber vilket omedelbart utföll till allas belåtenhet, särskilt katternas.
Tyvärr började Amber så småningom att visa symptom på att inte må riktigt bra, och trots alla försök att få honom att må bättre så fortsatte han sakta att tappa livslusten och tyna bort. Till slut stod det klart att det inte fanns något att göra för honom och han fick sluta sina dagar i “husses” famn.
Obduktionen visade FIP. Försäkringsbolaget Sveland ersatte inte, som vid försäkringens tecknande och numera åter igen, vid den tidpunkten FIP.
Vi, och inte minst hans familj, saknar honom och sörjer över att en så ovanligt vacker och trevlig katt blev tvungen att sluta sitt liv i så unga år.
Tompa, som levt tillsammans med honom under ca 1 års tid, har efter provtagning konstaterats opåverkad och fullt frisk.