
Prem Yum-Bo’s SVA’nte Le Malin de Minuit SIA b
Egentligen hade vi hoppats på en orientalavkomma efter Marronne och Spindeln. Nu blev det två siamespojkar, varav en av någon anledning inte överlevde en till synes normal förlossning. Nummer två, SVA’nte, kom till genom snitt på Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) efter att förlossningsarbetet avstannat och flera misslyckade försök att få igång det igen.
77 gram, mitt i natten, han ska heta SVA’nte for det igenom mitt huvud omedelbart när han presenterades för mig, nyvaken efter att ha sovit en stund med huvudet i armarna på undersökningsbordet.
Han for de 6 milen hem med oss instoppad i BH:n! Vi fick hålla fast en groggy mamma medan han fick sitt första “mål mat”. Mormor, Irabell, fick biträda med värme och tvättning till mamma klarnat så pass att hon klarade det själv. Tre generationer i bolådan fick det bli och var så fortfarande vid sovdags.
Vår förste hankattunge - om vi bortser från Morris huskatt, den egensinnige och tjurskallige - så vänlig och go! Beror det månne på arvet, han har ju två extremt trevliga föräldrar, eller har hans hemfärd så nära en människokropp präglat hans förhållande till människor??
Att han sedan har de underbaraste blå ögon och ett uttryck som får en att smälta fullständigt gör inte saken sämre.
Han fick väldigt fin kritik/bedömning, och trots sin ibland uppdykande sternum blev han BIR på lördagen och DB båda dagarna på sin första utställning! En liten bengaltjej blev välförtjänt för svår i konkurrensen om Bästa korthår 3-10 mån.
Den store rare pojken är nu kastrerad och har flyttat hemifrån! Saknar fortfarande vår lilla kelstund på mornarna innan jag gick till jobbet.
Förhållandet Molly – SVA’nte gjorde att han, som sedan länge hade en stor beundrare i Ockelbo, fick bli den som flyttade.
Han bor nu tillsammans med en gammal rysk ”oäkta” siames och har blivit utekatt vid vistelserna vid sommarstugan. Han umgås fortfarande en del med släkten, dvs sin morbror Bruno, när hans mattes dotter kommer på besök!